Sorgen

Både du och jag vet att det inte är långt kvar..

Men vad ska jag göra?

Jag finns vid din sida och jag stannar här så länge du vill ha mig..

Jag tror alltid det bästa, men i vissafall så visar sig motsatsen, och då slår den till hårt.

Jag vill att du ska finnas hos mig resten av mitt liv. Men jag vet att det inte går.

Allt vi gått igenom är jag tacksam för.

Att få vara en i din familj är guld värt för mig.

Jag vet att jag i vissa stunder hatar både dig och det du gör.

Men innerst inne så älskar jag dig så oerhört mycket. Jag tror ingen förstår hur mycket du betyder för mig.

Allt du sagt går rakt in i hjärtat, både snälla och dumma saker. Men det är bara dom snälla sakerna jag behåller där inne..

Jag önskar att du kunde få läsa den här texten, men jag vet att du inte gör det. Och det är synd, för här och nu yttrycker jag dom mest känslosamma känslorna jag har inom mig.

Jag förstår att sånt här kanske är tråkigt för er andra läsare att läsa men eftersom att det är min blogg så måste jag få avreagera mig och skriva ut mina känslor.

Att du vill fixa med alla papper redan nu, det är ett tecken på att du vet att nått snart kommer ta slut.

Men min fråga är, varför kunde du inte sluta i tid?

Ville du verkligen att allt skulle sluta efter så här få år, det tror jag inte..

Alla vid din sida söttar dig.. Även dom som inte ringer och frågar hur du mår.

Jag kommer alltid att finnas här iaf.

Jag stöttar dig i dom val du gör. Vissa av dom är dumma, men jag står bakom dig.

Jag älskar dig över hela mitt hjärta. Jag önskar att du kunde förstå det. Men det tror jag inte att du gör.

Kära pappa, ta min hand och lev livet med mig..

Allt som vi missar tackvare spriten, vad händer med det? Ska det bara kastas bort, eller ska vi återskapa det?

Pappa, du och jag, vi är en familj.