fredag 20 juni 2008

Min kära pappa ringde nyss.. Jag hatar att kalla honom pappa just nu..
Fan vad ledsen jag blir på honom.. fyfan för dig!
Det ända han kan göra är att klaga på mig, och allt som rör mig vid.. fyfan vad sur jag blir..
Min vikt, mina vänner, min pojkvän, mina kläder allt som kan klagas på gör han..

Nyss ringde han och frågade om jag ätit klart(?) sen så klagade han på att jag äter så mycket att jag kommer rulla fram snart och att det aldrig kommer gå att träna bort allt mitt fett.. fyfan för han! hur fan kan man säga så till sin egen dotter!?
jag är fan inte fet!
Men han e psyko, riktigt.. Alla hans jävla hjärnceller har väll försvunnit tack vare den där spriten.
:'(
hur ledsen jag än blir så vågar jag aldrig säga emot honom.. Jag vågar ju aldrig säga emot någon..
Han sårar mig verkligen men jag säger det aldrig..
Han borde förstå hur han beter sig.

Nej nu ska jag snart ringa mamma och beklaga mig.. måste göra det annars mår jag bara så dåligt själv=(
hon förstår hur jag känner iaf.. :( tur att hon finns<3


Förresten, hjälp mig.. måste komma på ett bättre bloggnamn.. ahh blir tokig..
Vill ha ett bättre och enklare men ändå snyggt namn ^^

xoxo
Take care<3

3 kommentarer:

Anonym sa...

Är inte ett dugg avundsjuk på Blondinbella. Det skrev jag inte. Jag gillar idén och att hon vågar ta för sig. Hon har gjort sig ett namn som gör att det finns konstymnissar som vill jobba för henne. Vad är det för fel med det? Inget enligt mig.

Anonym sa...

Låter som du har det jobbigt.. vet inte om man ska klaga på att du klagar på din pappa du har iaf din pappa i livet. Men ju mer jag läste i inlägget ju mer tar jag tillbaks tankarna om att klaga. Alla människor lever inte lätt men att tänka att man kunde ha det värre och inte är på botten än får iaf mig att komma närmare ytan. Hoppas du förstår och inte tolkar mig som en knäppis ;) ville bara få det skrivet.

Anonym sa...

Tack för din kommentar evilina.
Men ibland ( i dom värsta stnderna) så kvittar det om pappa är i livet eller ej. Hårt sagt jag vet, men det är så det känns. När allt är som värst , då kvittar allt. Men det kan vara svårt för er som har "normala" familjer att förstå hur jag känner..